Berättelser från fältet: “När flyktingar får chansen vill de verkligen bidra till samhället”

En intervju med vår svenska UNHCR-kollega Yesper Widell i San Pedro Sula, Honduras

”Berättelser från fältet” är en intervjuserie som ger insikt i vardagen hos några av våra nordeuropeiska kolleger som arbetar för UNHCR, FN:s flyktingorgan, i hela världen.

Varför valde du att arbeta för UNHCR?

“Av olika skäl, tror jag. Det här arbetet kombinerar många av mina intressen, och kanske var en ödets nyck inblandad. När jag såg svårigheterna som de miljontals – mer än tre gånger så många som befolkningen i alla de nordiska länderna tillsammans – tvångsfördrivna människorna över hela världen står inför var min naturliga reaktion att vilja hjälpa till på något sätt.  Det är hemskt, och omfattningen häpnadsväckande.

Det var kanske det som drev mig till att göra något 2005, när jag arbetade med lokala icke-statliga organisationer i Stockholm, främst med globala solidaritetskampanjer. Men den verkliga ögonöppnaren var den förödande Sichuan-jordbävningen 2008 i Kina, där jag var utbytesstudent. Jag kunde se förstörelsen med mina egna ögon och hur människor hjälptes åt och gemensamt bidrog till återuppbyggnadsarbetet, och så började jag tänka på hur jag kunde bidra i liknande situationer.

Efter Sichuan tog jag en masterexamen i internationellt humanitärt arbete (International Humanitarian Action), och inom det området insåg jag att jag lutade åt att arbeta med flyktingskydd. Till slut fick jag en praktikplats på UNHCR, och fortsatte för att jag fann det skyddsarbete vi gör meningsfullt.

Det som motiverade mig då, och det som fortfarande inspirerar mig nu, är människors uthållighet och kapacitet, inte minst människor på flykt. Det är en missuppfattning att flyktingar är passiva offer. När de får chansen vill de verkligen bidra till samhället. De vill gärna delta och hjälpa till där de befinner sig, så länge de ges möjlighet.”

Hur beskriver du ditt arbete?

“Det ord jag först kommer att tänka på är mångfald. UNHCR är ganska unikt i den meningen att vi täcker ett väldigt brett ansvarsområde. Också på en enda arbetsort finns det en mängd olika uppgifter för varje anställd. På morgonen kan man hjälpa flyktingar att gräva en latrin eller bygga ett hus, vid lunch kanske man har en skyddsintervju med en familj som nyligen har korsat gränsen, och på eftermiddagen kan man delta i ett högnivå-möte för att försöka åstadkomma en politisk förändring i landet.

Men jag tänker också på mångfalden i våra program.  Vi strävar efter att involvera alla människor vi hjälper och ge dem en röst, oavsett ålder, kön och andra faktorer. Också arbetsmiljön skiftar; personalen är väldigt internationell och vi roterar till nya platser vid behov.

Jag arbetar nu som kontorschef i San Pedro Sula i Honduras. Det är en ny, utmanande position och det är också ett nytt sammanhang för mig. Många människor förknippar kanske UNHCR med flyktingläger där människor har begränsade resurser i trånga, men säkra, områden. Här i San Pedro Sula är det helt annorlunda: olika gatugäng dominerar hela områden i staden, både fysiskt och socialt, och använder sig av våld, utpressning och tvångsrekrytering för att kontrollera befolkningen. De människor som riskerar att förskjutas lever sida vid sida med förövarna, med liten eller ingen statlig närvaro, vilket gör det till en mycket komplex situation. Detta har lett till att hundratusentals människor flytt från olika delar av Honduras och sökt skydd utomlands.

För att säkra skydd och hållbara lösningar arbetar vi mycket nära tillsammans med kommunen, den privata sektorn, civilsamhället och andra aktörer för att ta fram och implementera en samhällsomfattande strategi. Vi försöker också använda de möjligheter en stad erbjuder, till exempel infrastruktur, och andra tekniska lösningar. Strategin har varit mycket framgångsrik, särskilt när det gäller att stärka motståndskraften hos och skyddet av delar av samhället som är särskilt utsatta för risk, genom att engagera lokala myndigheter. San Pedro Sula-deklarationen som vi hjälpte till att ta fram för några år sedan var ett viktigt politiskt steg i denna process.”

Vilka är några av de bästa upplevelserna du haft när du arbetat för UNHCR?

“Jag skulle säga att det är en blandning av personliga upplevelser och de resultat vi uppnått som organisation. På ett personligt plan har jag varit involverad i enskilda ärenden och familjeärenden, genomfört intervjuer och hjälpt till att säkra skydd för människor.  Det kan vara väldigt givande att se hur situationen för en familj förändras, där familjemedlemmarna från att ha befunnit sig i ett osäkert, desperat tillstånd i stället kan börja känna sig trygga och återuppbygga sina liv med hopp om framtiden.

Ett exempel på en överraskning i arbetet var när jag för många år sedan befann mig på Nairobis flygplats och en person knackade mig på axeln. Det visade sig vara en väldigt snyggt och oklanderligt klädd kille i en tredelad kostym som hade lagt märke till min UNHCR-t-shirt. Han började sedan berätta för mig hur UNHCR för många år sedan hade räddat hans liv. Han hade fått sitt liv tillbaka och blivit en framgångsrik internationell affärsman. Vi pratade ganska länge, och det han sa gjorde mig inte bara stolt över vad vi gör, utan hans berättelse fastnade verkligen hos mig.

Så dessa exempel på enskilda liv som påverkas till det bättre – och det finns miljoner av dem – är alltid positiva upplevelser. Men vi ska samtidigt inte glömma den större bilden, som ibland är svårare att se. Vi arbetar också mycket med skyddsfrågor, som ofta tar åratal att se resultatet av, men när det äntligen går framåt är det en av de bästa upplevelserna. Här i Honduras, till exempel, erkände regeringen officiellt att internflyktingar (de som har tvingats fly från sitt land, men inte har korsat någon nationsgräns) är ett allvarligt problem de är tvungna att ta itu med. Vi driver för närvarande på för att få till stånd en ny lag som förhoppningsvis kommer att fördela resurser och organisera regeringens svar för att hjälpa internt fördrivna på ett bättre sätt.”

Vilka är några av de svåraste upplevelserna du har haft när du arbetat för UNHCR?

“Några av de mer extrema situationerna är när man ser eller hör om flyktingar som nekas sina grundläggande rättigheter och behandlas på ett mycket ovärdigt sätt. Eller när de i vissa fall repatrieras ofrivilligt till ett land där deras liv är i fara. Naturligtvis gör vi på UNHCR vårt bästa för att förhindra att dessa situationer inträffar. Men det är inte alltid lätt; politiska frågor är ofta sammanflätade med humanitära insatser, och ibland får vi inte tillgång till den drabbade befolkningen, vilket kan riskera människors liv.

På ett mer personligt plan kan det lätt hända att man efter ett tag internaliserar de fruktansvärda berättelserna man hör, särskilt när man gör skyddsintervjuer. Å ena sidan är det viktigt att vara professionell, vilket betyder aktivt lyssnande och att visa empati, men å den andra är det känslomässigt mycket ansträngande och kan orsaka sekundära trauman för intervjuaren. I kombination med arbete i nödsituationer, som kan vara isolerande och psykologiskt utmanande, kan det vara en ganska svår arbetsmiljö. Dessutom tvingar finansierings- och kapacitetsbegränsningar oss ofta att fatta mycket tuffa beslut om vad vi ska prioritera, vilket kan skapa luckor i skyddet för de som behöver det.

Jag minns en situation i Sydsudan, där en grupp människor på flykt hittades i ett mycket avlägset område. Efter att ha utvärderat situationen drog vi slutsatsen, tillsammans med de andra partnerna på plats, att vi inte skulle kunna säkra alla deras mest trängande behov eller grundläggande rättigheter. Sådana situationer kan vara mycket frustrerande.

Varje situation är unik, och man kan alltid hitta ett sätt att mildra skadan och hjälpa dem som har störst skyddsbehov. Så det uppstår någon slags balans; när man arbetar för UNHCR hör och ser man många fruktansvärda saker, men också fantastiska resultat som följer en genom livet. “