Eiad Alasha förstod att han måste försöka rädda sin familj från bombattentaten och dödandet när det syriska inbördeskriget intensifierades.
Eiads fru ville inte att han skulle göra den farliga resan över Medelhavet till tryggheten i Europa, men Eiad såg ingen annan utväg. De hade försökt bygga upp ett nytt liv i Egypten, men efter två år i landet, insåg Eiad att han inte skulle kunna skapa en god framtid för sina barn där. “Livet var inte så bra i Egypten”, förklarar han. Trots sin frus protester valde Eiad att riskera sitt liv i en ranglig båt som seglade från Egypten till Italien. Hans fru och barn återvände till Damaskus. “Jag var mer orolig för barnen”, säger Eiad. “Jag tänkte att om mitt liv kommer ta slut, så kommer det ta slut i vilket fall som helst – i Egypten, i havet, varsomhelst.”
Efter att ha letat i en och en halv månad fick Eiad kontakt med en människosmugglare. Priset för att ta sig till Europa: 2500 dollar. “Vi reste i grupp så det skulle vara billigare. Det säkraste sättet att ta sig till Europa är genom Turkiet, men det är mycket dyrare. Ibland kan det kosta mer än 8000 dollar per person”, säger Eiad. Han beskriver den fem dagar långa båtresan till Italien med fler än 300 personer som “ett helvete” – människor kastades ner i båten och smugglarna brydde sig inte om de föll i vattnet. “Om de hade haft djur med dem, skulle de ta bättre hand om dem eftersom de är värda mer för dem”, säger Eiad. Det fanns ändå en känsla av solidaritet mellan passagerarna. Eiad minns när två personer nästan föll av båten i sömnen, men fångades av de andra passagerarna.
Efter att ha nått Italiens kust, fortsatte Eiad mot norra Europa och kom till Sverige den 12 oktober 2014. Att ta sig hit var en stor lättnad för honom, men livet som flykting är en daglig kamp. “Jag saknar min familj”, säger Eiad och förklarar att han var tvungen att anpassa sig till sitt nya liv på flyktingförläggningen för asylsökande i Farsta, Stockholm. “Att börja om på nytt är inte lätt och att lämna ditt land utan din familj … det är svårt. Många människor som kommer hit ville inte lämna sina liv i Syrien. Men det är omöjligt att ge dem tillbaka samma liv här … De är tvungna att förändras”, säger han sorgset.
Det är en utmaning för 36-årige Eiad, som tidigare ägde både en butik och en restaurang, att leva hans liv i ett långsammare tempo på flyktingförläggningen. Han spelar ofta kort med några av de andra personerna på förläggningen för att få tiden att gå snabbare och ibland spelar han även fotboll, “Men jag har problem med min rygg, så jag kan inte hålla på för mycket med sport.” Han tycker att livet går långsammare i Sverige. “I Syrien gör vi allt snabbt. Många araber upplever detta som mycket frustrerande eftersom vi har alltid bråttom”, säger Eiad med ett skratt och tillägger “Vi vill att saker ska hända snabbare och vi vill återförenas med våra familjer tidigare.”
Eiad säger att han inte har börjat sitt liv i Sverige än, inte utan sin familj. “Du tänker inte klart, du tänker hela tiden på din familj, dina barn och du väntar på att få träffa dem”, säger han. Men trots den konstanta oron för sin familj, är Eiad hoppfull inför framtiden. “Jag vill avsluta mina studier eller arbeta och studera samtidigt. Jag gillar inte att sitta still.” Han hoppas kunna använda de kunskaper han förvärvade som restaurangägare i Syrien för att starta en liten restaurang i Sverige som serverar syrisk mat.
Eiads asylansökan har just godkänts och han väntar på att återförenas med sin fru och två söner, som är kvar i Syrien. “Mina barn är mycket glada över att komma till Sverige”, säger Eiad med ett stort leende. “Min fru är orolig eftersom hon inte känner någon här och det känns konstigt för henne. Men jag tror att hon kommer att gilla det. Hon är engelsklärare”, säger han stolt.
Dela på Facebook Dela på Twitter
