Filippo Grandi, Högkommissarie för UNHCR, FN:s flyktingorgan, möter etiopiska flyktingbarn vid gränslägret Hamdayet i Sudan.
I dag fyller UNHCR, FN:s flyktingorgan, 70 år. För en organisation som borde ha upphört att existera efter tre år är det en obekväm födelsedag som vi inte riktigt är på humör att fira.
När en splittrad värld började byggas om efter andra världskriget hade UNHCR i uppgift att finna ett hem för Europas flyktingar. När organisationen skapades den 14 december 1950 var dess mandat tidsbegränsat, geografiskt avgränsat och uttryckligen opolitiskt, som om dess existens var en påminnelse om ett elände som bäst sveptes bort tillsammans med spillrorna av kriget.
Men den föränderliga internationella ordningen medförde nya konflikter och därmed fler flyktingar – däribland 200 000 ungrare som flydde till Österrike efter att upproret 1956 krossades av sovjetiska styrkor. Året därpå vädjade Tunisien till UNHCR om hjälp när självständighetskriget i grannlandet Algeriet skickade tiotusentals människor över gränsen i sökandet efter säkerhet.
Och vårt uppdrag fortsatte att växa. Den postkoloniala eran följdes av befrielsekamp och sedan strider om makten, med miljontals civila drabbade. År efter år, på kontinent efter kontinent, uppmanades UNHCR att hjälpa det ökande antalet människor som tvingats fly, från Centralamerika till Afrika söder om Sahara till Vietnam och Kambodja.
Förra året var det fyra decennier sedan människor först tvingades på flykt från Afghanistan. Nästa år kommer det att vara ett decennium sedan den pågående konflikten bröt ut i Syrien. Och så vidare – en serie oönskade jubileer, nya konflikter eller konflikter som uppstår på nytt, även om effekterna av de gamla ännu inte har bleknat. Under de senaste sju decennierna har en värld som svor att inleda en fredlig epok visat sig vara mycket bra på att skapa konflikter men inte så skicklig på att lösa dem.
Följaktligen har UNHCR om och om igen uppmanats att göra vad vi kan för att skydda utsatta människor som tvingats från sina hem. Detta har ofta inneburit kompromisser. Vi är vanligtvis inte med vid förhandlingsbordet när nationer och folks öden bestäms. Men vi är i högsta grad på plats och hjälper människor som tvingas fly när konflikter förblir olösta. Vår opolitiska status är inskriven i vår stadga, men eftersom vi är närvarande vid många kriser och rycker ut för att hjälpa till i samband med många nödsituationer, innebär vårt arbete ofta komplex diplomati, tuffa beslut och omöjliga val när vi försöker nå allt större antal utsatta människor med resurser som helt enkelt inte håller jämna steg med behoven.
Tidigare och nuvarande UNHCR-kolleger är mycket stolta över den skillnad de har gjort, i de liv de har skyddat, förändrat och räddat. De är stolta över att anta nya utmaningar, som effekterna av klimatförändringar eller nu senast coronaviruspandemin – faktorer som försvårar de redan betydande problem som påtvingad flykt innebär.
Samtidigt önskar vår personal att de inte behövde göra det. Om stridande parter kunde komma överens om eldupphör, om fördrivna personer kunde återvända hem på ett säkert sätt, om regeringar delade ansvaret för vidarebosättning, om stater höll sig till sina skyldigheter enligt internationell rätt angående asyl och principen om “non-refoulement” – att man inte sänder människor tillbaka till sitt ursprungsland om det kan utsätta dem för fara på grund av konflikt eller förföljelse – då skulle vi på UNHCR ha mycket mindre att oroa oss för.
Och ja, vi har upprepade gånger efterlyst allt detta.
År 1994 var jag en del av UNHCR:s beredskapsteam i det dåvarande Zaire, nu Kongo-Kinshasa. På fyra dagar passerade en miljon människor gränsen från Rwanda för att undkomma massakrerna, bara för att i stället drabbas av ett kolerautbrott som dödade tiotusentals. Mina kolleger som hade lovat att skydda människor tvingades i stället att gräva gravar. Man kan tänka på de liv man räddade, minnas ögonblicket längre fram i tiden när en flyktings förtvivlan förvandlades till hopp på grund av ens ansträngningar. Men man slutar aldrig tänka på de liv man inte kunde rädda.
För nästan ett år sedan uppgick det totala antalet flyktingar, internt fördrivna, asylsökande och statslösa personer till en procent av världens befolkning. Jag undrar vilken procentandel vi anser vara oacceptabel; två procent, fem procent, eller mer? Hur många människor måste drabbas av den förlust och förödmjukelse det innebär att tvingas på flykt innan politikerna arbetar för att finna en lösning på flyktens grundorsaker?
På UNHCR:s 70-årsdag är min utmaning till det internationella samfundet detta: gör mig arbetslös. Gör det till ert mål att bygga en värld där vi inte längre behöver ett FN:s flyktingorgan eftersom ingen tvingas fly. Missförstå mig inte: som världen för närvarande ser ut är vårt arbete av yttersta vikt – ändå är paradoxen den att vi inte borde existera. Om UNHCR framöver kommer att fira många fler födelsedagar är den enda slutsatsen att det internationella samfundet har misslyckats.
Men om de faktorer som tvingar tiotals miljoner människor att fly löstes i bara ett halvt dussin länder skulle miljontals flyktingar kunna återvända hem, liksom miljontals fler internflyktingar. Det skulle vara en mycket bra början – och det vore något vi alla kunde fira.
Filippo Grandi är Högkommissarie för UNHCR, FN:s flyktingorgan
Dela på Facebook Dela på Twitter
