Med fara för sitt liv, tvingades Manal ta ett beslut som ingen mor bör behöva ta: hon flydde till Danmark, och lämnade sina tre barn i Syrien.
Manal väntar på sitt asylbeslut i Danmark. Bild: © UNHCR/Magic Hour Films
Manal arbetade i det Syriska justitieministeriet när landets konflikt och våldet kom för nära. När hon inte hade några val kvar, tvingades hon ta ett beslut som ingen mor borde behöva ta: hon flydde för sitt liv, och lämnade sina barn i krigsdrabbade Syrien.
Manals hem blev sönderbombat när kriget härjade som mest, och efter att hon fått ett direkthot från rebeller, och en domare blev mördad, insåg hon att hennes egna liv var i fara. Där fanns inte tillräckligt med pengar eller tid for att organisera en resa för hela familjen, så Manals plan var att åka först, ensam, i hoppet att barnen skulle följa efter så snart som möjligt. Det skulle dröja mer än ett helt år innan de sågs igen.
Manal nådde säkerheten i Danmark i December 2014, men hennes bekymmer var långt ifrån över. Hon fick veta att det skulle dröja minst tre år innan hon fick rätt att hämta sina barn till Danmark. Det var tre år av rädsla för deras liv, som hon inte skulle klara av att leva med.
“Ingen vill leva utan sina barn.”
”Jag hade en önskan,” sa hon, ”att få se mina barn igen. Jag kunde inte tänka mig att leva mitt liv utan dem. Ingen vill leva utan sina barn.”
Desperat vände sig Manal till människosmugglare för att de skulle hämta hennes familj till Danmark så snart som möjligt.
Resan började i Oktober 2015, när Sarah, Manals äldsta dotter, först skrev att de hade hittat någon som skulle kunna ta dem över gränsen in till Turkiet och sen ordna en båt till Grekland. Manal var exalterad när Sarah skrev att de äntligen hade nått kusten och skulle gå ombord en gummibåt tidigt nästa morgon.
Efter det, hörde Manal ingenting. Hon gick och la sig rädd för det värsta som skulle kunna hända, och vaknade upp till nyheten att en båt på väg till Lesbos från Turkiet hade gått i grund och att många av de som var ombord hade fallit in i havet. Det var båten som hennes barn var på.
Manals värld kollapsade när nyheterna rapporterade om de män, kvinnor och barn som hade drunknat. Ensam på asylcentret och skakad av skuld, drog hon ihop sig till en boll och låg i sängen och skakade.
“Vad är meningen med livet om ens barn har dött?”
Efter fyra dagar, hittade Manal ett foto av en drunknad pojke som såg ut precis som hennes åttaåriga son Karam. Han hade samma lockiga bruna hål, samma ögon, samma oskyldiga lilla ansikte. Bilden var suddig men det kunde lätt ha varit han.
”Vad är meningen med livet om ens barn har dött?” Frågade hon sig själv. ”Allt de ville var säkerhet, och nu är de döda för att jag sa att Danmark var ett säkert land att komma till.”
Tio dagar senare dök ett meddelande upp i Manals Facebook inkorg, det var kort och från en främling, men ändå det viktigaste meddelande en mor kan få. Det stod bara: ”Dina barn lever, de är i Turkiet.”
Trots Manals rädsla för barnens säkerhet, försökte barnen korsa havet igen – och lyckades till slut ta sig till ön Lesvos i Grekland.
Resan genom Europa tog dem nästan en månad, tills de slutligen var återförenade med sin mor i Danmark i November 2015. De hade varit separerade i mer än ett år.
Idag bor Manal och hennes barn i Danmark. De är tillsammans och i säkerhet men minnena från det förflutna tynger dem fortfarande enormt. ”Ingen borde behöva korsa ett hav och riskera sitt liv för att få återförenas med sin familj.” Säger Manal, ”Ingen.”
Manal med sina tre barn. Karam, 8, Joudy, 13 och Sarah, 18. © UNHCR/Johan Bävman
Sea of Sorrow, Sea of Hope är en dokumentärfilm om Manal och hennes kamp att rädda sina barn från ett krigsdrabbat Syrien. Det är en inblick i en verklighet upplevd av tusentals flyktingfamiljer som separerats av konflikt, gränser och alltmer restriktiva lagar i Europa och världen – lagar som tvingar många att riskera sina liv genom olaglig och farlig smuggling.
Se trailern nedan:
För mer information om Sea of Sorrow, Sea of Hope, se filmens officiella hemsida:
Dela på Facebook Dela på Twitter
