Bild tagen i Zaatari flyktingläger i Jordanien med en svensk delegation ledd av dåvarande socialförsäkrningsministern Ardalan Shakarabi. Foto: Privat.
Varför valde du att börja arbeta för UNHCR?
Jag har alltid velat arbeta inom det humanitära fältet, och flyktingvågen som kom till Europa 2015 fick mig att röra mig åt det hållet. Flyktingfrågan var högt upp på den europeiska agendan då. I tider som dessa glömmer man lätt att länder, som är mycket mindre utvecklade än Sverige, och som har mycket mindre kapacitet att ta emot och integrera flyktingar, faktiskt är de länder som tar emot flest. Jag ville hjälpa till där behovet är som störst, och det var min motivation till att vilja röra mig utanför Sverige och börja jobba för en internationell organisation.
Efter att jag tog examen jobbade jag för Migrationsverket i några år. Under tiden sökte jag olika tjänster hos UNHCR genom Sida, och jag fick till slut en tjänst som UN Volunteer. Sidas program har varit otroligt viktigt för mig. Konkurrensen om tjänster inom UNHCR är väldigt hög, och deras program hjälper oss svenskar att få in en fot.
Eftersom jag själv har rötter i Mellanöstern blev det naturligt att söka mig till den regionen, och jag fick en tjänst på UNHCR:s landskontor i Jordanien där jag arbetade med vidarebosättning och alternativa lagliga vägar för flyktingar i tre år. Nu har jag en tjänst inom samma arbetsområde på det regionala kontoret för Mellanöstern och Nordafrika som också ligger i Amman.
Hur skulle du beskriva ditt arbete?
Jag är baserad i Amman, men vi täcker 19 länder totalt, inklusive länder som Syrien, Irak, och Libyen, så jag reser mycket för att stödja våra olika landskontor. Man får en helt annan överblick över situationen på regionalkontoret. När jag jobbade på landskontoret gjorde jag intervjuer med flyktingarna och jobbade med interna processer på ett annat sätt, men nu är det mer policyöversyn och påverkansarbete.
I och med att jag fokuserar på lagliga vägar till utbildning, arbete och familjeanknytning för flyktingar i min nuvarande roll så jobbar jag väldigt mycket med våra kollegor i exempelvis EU-länder, USA, och Kanada för att utvidga möjligheten för flyktingar att kunna åka och plugga eller jobba i dessa länder eller för att helt enkelt kunna återförenas med sina familjer. Vissa länder har verkligen anammat det här arbetet och öppnat upp, exempelvis Kanada, och nu ser vi att det finns ett jättestort intresse inom EU.
Jag jobbar också mer och mer med de nordiska och baltiska länderna och vi tror att det finns stora möjligheter att öppna upp alternativa lagliga vägar som skulle leda till ganska snabb integration av flyktingar i Sverige.
Det som är coolt med mitt jobb är att jag får vara med och ändra narrativet kring flyktingar som enbart sårbara. Det stämmer till viss del, men flyktingpopulationen är bred. Vissa är universitetsutbildade och har egenskaper som gör att man faktiskt kan erbjuda arbete eller utbildningsmöjligheter i ett tredje land baserat på deras meriter.
I Syrien, exempelvis, är vi inne på 13:e året av krisen, så en hel generation som har växt upp på flykt har blivit erbjudna utbildningsmöjligheter i stora delar av regionen, bland annat med stöd från UNHCR och våra partners stipendieprogram. Då kan man kolla på hur man länkar ihop biståndet som exempelvis länder som Sverige bidrar med, som möjliggör dessa utbildningar, med att potentiellt fylla gapen på arbetsmarknaden i samma land.
Så det handlar i hög grad om att skapa relationer med andra aktörer, exempelvis civilsamhället och akademiska institutioner. Slutmålet är att flyktingar ska kunna ta del av olika möjligheter själva, oavsett om det rör arbete eller utbildning. Vi vill inte att UNHCR ska leda allt arbete, utan flyktingarna ska vara drivande, men vi måste skapa processerna som möjliggör detta, också i samarbete med andra aktörer.
Medverkande på mottagning organiserad av svenska ambassaden i Amman för flyktingar som blivit accepterade för vidarebosättning till Sverige.
Kan du berätta om några av dina bästa upplevelser i arbetet för UNHCR?
Den bästa känslan är när man gör skillnad, oavsett om man gör konkreta resultat för en individuell person eller en familj, eller att man lyckas med förhandlingarna så att de skapar ett program som gynnar någon i framtiden.
Ett exempel är när jag träffade en irakisk familj, som hade varit i Jordanien i drygt åtta år. Utan att berätta några detaljer från deras situation så var det verkligen ett scenario som gav mig kalla kårar. Det är så svårt att förstå att personer som inte alls har varit involverade i kriget, utan som bara befunnit sig på fel plats vid fel tid, drabbats av sådant som ingen ska behöva utsättas för.
Det som var fascinerande var att om man träffar familjen så hade man aldrig trott att de hade gått igenom allt lidande. De hade en sån himla positiv attityd till livet och så mycket hopp för framtiden. Jag intervjuade dem för en möjlighet att åka till Italien via ett program där de får visum på humanitära grunder, åker till Italien för att söka asyl, och när de har registrerats paras de ihop med lokala välkomstguider som hjälper dem i två-tre år med att bli integrerade.
Sådana historier ger verkligen perspektiv över hur motståndskraftiga människor är. Att få vara en del av en process som ger människor på flykt chansen att bygga upp sina liv på nytt är en obeskrivlig känsla.
Vilka är några av de svåraste upplevelserna du haft i arbetet för UNHCR?
Jag känner ofta att både jag personligen och vi som organisation inte räcker till, speciellt när man vet vilket behov som finns. Det är lite överväldigande. Oavsett om det gäller det individuella planet eller det större perspektivet så har vi inte tillgång till resurser och lösningar för att det ska räcka för alla.
Det är ett stort antal människor i Mellanöstern och Nordafrika som är i behov av vidarebosättning, men med de kvoter som länderna som tar emot kvotflyktingar erbjuder, når vi bara fyra-fem procent av dessa.
Om jag kollar på det från mitt perspektiv, och om man kollar specifikt på Syrien, så har den krisen fått väldigt mycket uppmärksamhet över de senaste drygt 10 åren, men nu ser man ändrade politiska prioriteringar, samtidigt som behoven i vår region fortfarande ökar.
Kolla på Libanon, till exempel, där över en miljon flyktingar bor. Staten har i princip kollapsat, det är ekonomisk kris, men det internationella samfundet börjar skifta sitt fokus, så det blir lätt att det blir en bortglömd situation, vilket jag upplever som ganska svårt. Jag tycker att vi behöver förbättra den långsiktiga planeringen tillsammans med det internationella samfundet, men det är såklart lättare sagt än gjort med tanke på att vår respons ofta sker i oförutsägbara krissituationer.
Sist men inte minst är det svårt att inte vara hemma. Man missar mycket som händer i livet hos nära och kära. Det är ett pris som man får välja om man vill betala eller ej, men hittills har det positiva övervägt det negativa, vilket är varför jag är kvar.
”Berättelser från fältet” är en intervjuserie som ger inblick i hur vardagen kan se ut för några av våra nordeuropeiska kolleger som arbetar för UNHCR, FN:s flyktingorgan, runt om i världen. Läs våra tidigare intervjuer här.
UNHCR är på plats i 135 länder och territorier runt om i världen och hjälper män, kvinnor och barn som tvingats på flykt på grund av krig, våld och förföljelse. Vårt huvudkontor finns i Genève, Schweiz, men den stora merparten av våra medarbetare arbetar i fält och på de platser i världen där de flesta flyktingar befinner sig.
Läs mer om UNHCR:s arbete här.
Dela på Facebook Dela på Twitter
